Stenbrottet i Solna

Tiden och den naturliga utvecklingen i ett samhälle utplånar de flesta spåren efter forna tiders verksamhet, hus rivs, nya gator dras, bilden förändras obönhörligt. Samhällets historia finns oftast bevarat i bilder och i nedtecknade dokument, men en del verksamheter lämnar spår, som länge vittnar om en svunnen verklighet.

Som stenbrotten i Solna , stenskärvor och skrotsten på bergssluttningen ner mot Gamlebyvikens nord-östra sida mitt emot Gamleby samhälle, vittnar om en verksamhet som under seklets första decennier var omfattande, ett 60-tal stenhuggare arbetade där. "Garpedans stenhuggeri" som företaget hette var en av ortens två största arbetsplatser, Cornelius stora brädgård var den andra.

I början av 1890-talet började man bryta sten i Garpedansberget. Verksamheten där fortgick dock inte så länge, bergarten på andra sidan viken visade sig vara lämpligare och mer arbetsvänlig och därför flyttades verksamheten över dit.

Svarta stolpar i vattnet vittnar om den, för tiden, stora lastbryggan som byggdes, hamn saknades ju på den sidan.
Man investerade också i en rälsväg. På denna forslades, på en hästdragen tralla, stenen till bryggan. Rälsen gick utmed stranden förbi Stäket. Stora segelskutor kom uppför Gamlebyviken och la till vid bryggan för att sedan forsla ut gatsten till Europas alla städer.
Det byggdes också bastanta trärännor i den starka lutningen ner mot vattnet, där den färdiga gatstenen kunde glida ner mot rälsen och trallan.

Tillverkningen omfattade både små och stora gatstenar, skillnaden var endast måtten och bearbetningen, huggarna måste ha minst två eller tre  olika sorters gatsten att tillverka samtidigt för att kunna ta till vara stenblocken. 
Gatstenshuggning var ett hantverk och utövades på samma sätt år efter år, det enda som ändrades till det bättre var en del verktyg, ett avlångt borr som nedarbetat i det runda borrhålet kunde få berget att spricka i önskad riktning. Och den s.k. pluren som kunde dela mindre block i skivor.

Arbetsförhållandena på bergssluttningen hade sin speciella karaktär, stenhuggarna byggde kojor i de mindre brotten av tunna bräder och säckväv Där placerades arbetsbänken, som ibland bestod av ett avsågat sirapsfat uppsatt på en sten. I dessa kojor kunde man arbeta vid ruskväder och förlänga sin arbetsdag under under de mörka månaderna.

Gamlebyborna kunde från motsatta sidan av viken se alla dessa fotogen-
lyktor glimma och höra ljudet av putshamrarna.

Fem små stugor . Vid sekelskiftet och under det första decenniet började stenhuggarna bygga bostäder i Solna, fem stugor i rad byggdes vis stranden.
Att friköpa tomten gick dock inte för sig och i  kontraktet stod att man endast fick hyra ut till arbetskamrater och inte sälja till någon annan än markägaren. Så småningom började man även bygga på motsatta stranden i Ekängen. 

Världskrig . Fram till första världskrigets utbrott blomstrade verksamheten, men under krigsåren låg stenbrotten helt öde, båtfrakterna upphörde och många av de unga männen blev inkallade. 
Så småningom togs dock arbetet upp igen. I slutet av 20-talet övertog Förenade Granitindustrier styret och med ny förman, Kristiansson, togs det s.k. storbrottet upp. Och elektriska ledningar drogs fram.
Tiderna såg ljusa ut, behovet av gatsten växte. Vid den här tiden kom det ångdrivna s.k. bananbåtar till Gamlebyviken för att lasta sten, båtar som fördelade bananlaster, från stora oceangående fartyg, till Östersjöhamnar. Dessa fartyg fraktade på återfärden sten till Holland, Belgien, Frankrike och andra länder.

Tjugotalet var blomstrande, nya stenhuggare huvudsakligen från Bohuslän och Blekinge anlände, nu var det bara smågatsten som gällde.
Men rykten började gå om ett nytt slags beläggning, asfalt. Priset fick sänkas på stenarna, i början tog man saken med ro, bättre material än sten fanns ju inte- och priset ett och ett halvt öre kunde inte bli lägre.

Trettiotalet kom och orosmolnen hopades. Företaget investerade inte längre och när beskedet kom, 1934, om nedläggning var det en chock för de yrkesstolta stenarbetarna. Gamlebys största arbetsplatser försvann, brädgården genom brand och stenbrotten genom nedläggning. En kort tid pågick nödbeställningar av staten, men sedan tystnade allt och den stora maskinkranen monterades ner.