Torpinventering
Det var alltså två slags knekttorp: båtsmanstorp och grenadjärtorp. De senare var ursprungligen s.k. ryttartorp, där roten även höll häst och mundering. År 1791 förvandlades genom en kunglig förordning landets cawallerier till infanteri: "ryttarna sutto av". De fick i fortsättningen räkna sig som fotfolk d.v.s. grenadjärer.
Om vi stannar inom Tjust roterande båtsmanskompani, så bestod det av 140 man. Många tycks ha känt sig kallade till denna krigstjänst trots riskerna, men få blev utvalda. det var nämligen stora krav som ställdes på den som ville bli båtsman.
Ur en "Contrcts- eller Rotebol", som alla rotebönderna var skyldig att hålla och följa, läser vi om "Rotens och Båtsmannens ömsesidiga skyldigheter och rättigheter för Frälse-Roteringen under Indelnings-Compagnier i Calmare Län grundad på det af Kongl. Maj:t den 23 Maj 1690 i nåder faststäldte Båtsman-Contractet". den föreskrev om ordningen när en knekt skulle anställas. Ingen fick antagas som ej fyllt 16 år eller var äldre än 36. Han måste ha undfått Herrens Heliga Nattvard i socknens kyrka och vara godkänd av församlingens präst. o knektarna hette det bl.a. i förordningen sedan de blivit antagna:" de skall vara sina Socken-Präster lydiga i det, som angår deras salighets- och Samwetsmål, och infinna sig till Catechesförhör, samt medföra wid möten och uppbåd bewis om sine framsteg i Salighetskunskapen och huru de sine Salighetsmedel bruka."
Om levnadsvillkoren i soldattorpet kan man läsa vidare; Efter inskrifwen i roten åtnjuter karlen i städjan 3 Rdr. och legan 9Rdr". Alltså 12 kronor, det var de pengarna som lockade många fattiga ynglingar att värva sig för knektyrket. Sedan hette det: " I lön åtnjuter karlen 2 Rdr årligen, som uppbäres hälften wåren och hälften hösten. Och skall karlen erhålla vid michaelitiden årligen af roten 6 lispund hö och 2 tjog björklöf från hwarje 1/4 mantal inom roten."
I boken "Tjustkrönika" får man ta del av en tillvaro då landsbygden var rikt befolkad, läsa om traditioner och arbete året om i den gamla bondekulturen, skrönor och historier och mycket mera roande och intressant.
Boken finns på biblioteket, men kan också köpas hos Vanja Mattsson tfn. 0490-400 38.
Torp och torpare
Laga skifte förekom i byarna främst under 1800-talet. År 1856 pågick skiftesverksamheten som mest intensivt. Samtidigt ökade befolkningsantalet och detta bidrog till ökad nyodling. För att föda det växande antalet människor måste livsmedelsproduktionen öka och det betydde ökad ekonomisk vinning för den enskilde jordägaren.
En torpare kunde få tillstånd att bygga ett torp om förutsättningarna för odling var goda. Genom dagsverksplikten fick markägaren tillgång till arbetskraft och gårdens samlade produktion kunde öka.
Många torp ändrade karaktär vid laga skiftet. I flera fall såldes jorden och torpen förvandlades till enbart bostäder. De forna torparna drabbades av fattigdom då de fick svårt att försörja sig. Det fanns ingen garanti att de fick stanna kvar i "sitt" gamla torp. Hade de inga barn att flytta till måste de, för att få tak över huvudet, bli inhyses- eller fattigstuguhjon.
En torpare som var knuten till huvudgården på något sätt, hade ofta rätt att få vård till sin död. En s.k. livstidsdonation till en trotjänare kunde se ut på följande sätt. En enkel kammare som bostad, ett bås i ladugården för att inrymma en ko samt ett stycke uppodlad jord.
Backstugan
Backstugusittare var förr benämningen på den som bebodde stuga på annans mark, med eller utan eget jordbruk. Skillnaden mellan torpare och backstugusittare var diffus. Som regel hade backstugusittaren få skyldigheter till markägaren. Han hade, i motsats till torparen, större möjlighet att råda över sin arbetskraft.
Många av socknens backstugusittare var yrkesmän, t.ex. skomakare, smeder eller skräddare. De hade ett rörligare liv än många andra. Ett vanligt sätt till försörjning var också att vara daglönare hos traktens bönder.