Tegelbruket startades 1909 av Hjalmar Nilsson i Hammar och tegelmästaren C J Lundin, vilken tidigare även varit med om att starta Gäddeglo och Almviks Tegelbruk. Aktiemajoriteten innehades från början av Hjalmar Nilsson med 165 aktier, övriga hade 47 aktier tillsammans, bland dem Amandus Torstensson samt många hantverkare från Överum. Hjalmar Nilsson avled 1911 och eftersom hans familj inte ville fortsätta äga aktier i bolaget, bjöds de ut till försäljning av verkställande direktören Amandus Torstensson. Så småningom, under 1920- och 1930- talen, köpte bröderna Torsten och Amandus Torstensson aktiemajoriteten i bolaget. Amandus var vd fram till 1941/1942, då han överlät vd- posten till sonen Arne Torstensson.
Tegelråvaran utgörs av lera och sand. Leran hämtades i närområdet mellan Hammar och järnvägen, men i slutet av 1940- talet tog den slut och man fick köpa leran från olika platser i bygden. Sanden hämtades från eget sandtag i Heda. I lertaget togs översta matjordslagret först bort. Sedan kunde man hämta lera upp till flera meters djup. Den grävdes upp för hand av fyra man och drogs på vagnar upp till andra våningen av tegelbruket. Där magrades den genom inblandning av sand och ev. även vatten för att ge den rätt fukthalt. Med hjälp av en knivblandare ältades blandningen till rätt konsistens och styvhet. Eventuella stenar avlägsnades eller krossades vid lerblandningens passage mellan ett par valsar. Slutligen strängpressades materialet genom ett munstycke som gav strängen rätt tvärsnittsform och tjocklek. På ett avskärarbord delades den sedan med hjälp av skärtråd upp i avsedda längder beroende på vilken produkt det gällde – tegelstenar, takpannor eller dräneringsrör. Om det var takpannor skar man här även bort huvuddelen av klackvulsten så att en upphängningsklack bildades. Dräneringsrör hade vanligen längden en fot (ca 30 cm). Strand och Liedberg kapade teglet.
Produkterna, som på detta stadium kallades råtegel, placerades sedan på en ställning, som fördes på vagnar ut till torkladorna där de lufttorkades som förberedelse till behandlingen i brännugnarna. Det var pojkar som sköt vagnarna. Torkningen tog olika lång tid beroende på vädret. Efter år 1936 använde man sig av en varmluftstork då varmluft hämtades från brännugnarna.
Efter torkningen fördes teglet till brännugnen. Den var flat ovanpå och eldades ovanifrån med kol och/eller yt- och ribbved från Hammarssågen, senare från Gamleby Trävaruaffärs brädgård. Hammarssågen låg mellan nuvarande Östra Ringskolan, dåvarande tegelbruket, och Hammarsbadet, alltså nedanför elevbostäderna och på fotbollsplanen och gräsytan mot viken, där nu Hammarsbadet hyr ut små stugor och uppställningsplatser för husvagnar och husbilar. Eldningen pågick dygnet runt. I ugnen passerade teglet ett tiotal olika värmezoner och tiden i brännugnen kunde uppgå till 10 – 12 dagar. Luffare höll gärna till i tegelbruket eftersom där var varmt, och lagade sin mat på ugnen.
Varje tegel sorterades sedan före leverans och transporterades därefter antingen med lastbil till kunder i närområdet, eller kärrades ner till brukets brygga i Gamlebyviken för vidare transport med skutor och pråmar, ofta till Västervik, Figeholm eller Stockholm.
Produktionen på tegelbruket skedde huvudsakligen under den varma årstiden p.g.a. att det obrända teglet torkades i lador, som ventilerades med friskluft. Arbetet låg därför nere vintertid och de anställda, ca 15- 17 man, arbetade då vid sågen och brädgården. Under åren fram till andra världskrigets slut producerades och såldes årligen i genomsnitt ca 300000 murtegel, 200000 takpannor och 100000 tegelrör. Avlöningslistan för år 1946 upptog 31 anställda. Ett toppår var 1950 då 1050000 tegelstenar, 312000 takpannor och 220000 rör producerades. Tegelmästare var efter Lundin bl.a. Sune Pettersson och Karl- Axel Johnsson. En tid fanns det även ett stall vid bruket.
Ekonomiskt var resultatet för bolaget bäst under åren efter första världskriget 1918 till 1924, men försämrades efter 1945 trots ökad produktion.
Tegelbruket brann 1951 med stora skador som följd men byggdes upp igen under åren 1953- 54 för försäkringspengar. Den befintliga brännugnen byttes inte ut utan reparerades och kunde användas fortsättningsvis. Tegelbruket lades ner 1958 då konkurrensen från utlandet, t.ex. från Polen, blev övermäktig. Bostadsområdet Åbyhöjden i Gamleby är byggt av polskt tegel. Mark och byggnader såldes till kommunens fastighetsbolag Garpedans. Delar av tegelbrukets byggnader byggdes sedan om till lokaler för Riksyrkesskolans behov när den inrättades 1959 i Gamleby. Den sista synbara delen av tegelbruket försvann år 2005, då bryggan från vilken teglet utskeppades togs bort. På samma plats, rakt nedanför Östra Ringskolan, finns i dag ett ”trädäck” av impregnerat virke.
November 2020. Nedtecknat av Bo Johansson/ Torbjörn Lanzén.