av Alf H. Nilsson

Om originalhäftet. Alf H. Nilsson (1908-1981) ägde och brukade gården Himmelsrum 1:5 (närmast Rödja). Han forskade och nedtecknade bl.a. sin hembys Himmelsrum historia. År 1955 avslutade han ett liknande arbete om de kvarnar, sågar och andra industrier som funnits i Rödjaån. Resultatet av detta arbete sammanställdes i en liten häftad bok i A5-format. Alf handskrev sina dokument.

Om vi följa ån från sjön Tofven och mot byn torde det första fallet närmast sjön ha utnyttjats av Rödja byalag for ett stampverk. Här stampade alltså byalaget sitt hemvävda vadmalstyg. Vid laga skiftet 1838-40 omtalas stampverket (gamla eller övre stampen) och en gemensam plan avtages om 8 kapplands rymd intill stampen på östra sidan av ån. Det är ovisst hur länge stampen funnits före skiftet, 50 kanske 100 år. Att här före stampen skulle ha funnits någon kvarn (husbehovs) förefaller inte troligt med tanke på avståndet från byn. Efter verkställt laga skifte förekom ofta torrläggningsföretag och sjösänkningar eftersom möjligheterna att spränga berg betydligt förbättrats vid denna tid, så skedde även i Rödja och fallet, dammen och stampen blev utrivna vid Tofvens sänkning på 1840 (?) talet. 

Det andra fallet i ån beläget mitt för ryttare- senare grenadjärtorpet innehades av Himmelsrums åboar, som här hade sin husbehovskvarn i kraft av ett gammalt fastebrev på pergament av år 1409, förnyad dom av den 30 november 1629 på ett kvarnstånd i Rödja. Så sent som ar 1789 beslutar Himmelsrums jordägare att här uppföra en ny husbehovskvarn enär den gamla var nedrutten. I Abraham Danielssons fars minne (ungdom) var emellertid kvarnen i full gång (1740-1750?).

Om planen på nybygge eller reparation kom till utförande vet man inte, men vid tiden för laga skiftet i Rödja 1838-40 synes Himmelsrums äganderätt till detta fall ha gått förlorad. Dammen och dammfästet finns emellertid intecknade och markerade på lagaskifteskartan men ej något hus. Visserligen var skvaltorna mycket vanliga men med tanke på den goda vattentillgången, kartans utsago om dammen och det faktum att uthjul användes även till husbehovskvarnar på 1600 och 1700-talen kan man anta att det varit en hjulkvarn. Emellertid har säkerligen inte Himmelsrums byalag haft någon mjölnare, utan byborna har säkert fraktat sin spannmål till platsen och själva malit höst och vår och då upplevde de kulmen på odlingsårets möda. Det kändes nog tryggast och säkrast om alla gjorde sällskap till kvarnen, så mycket trolltyg som det fanns på sådana ställen.

Kvinnorna bakade sedan upp allt mjölet på en gång till s.k. hålkakor, som förvarades på stänger i taket hur länge som helst. (hårt!!) Vägen som Himmelsrumsborna använde till “kvarneståndet” kan man se än i dag. – Efter sänkningen av Tofven flyttades stampverket av Rödja byamän till detta andra fall där man ju redan hade damm och ränna (nya eller nedre stampen).

Stampen uthyrdes till Gamlebyfirman Edling sedermera Hederstedt, som här stampade sina tyger. Möjligen hyrde firman redan vid gamla stampstället. Det var två ”stampar” som gick upp och ned. och behandlade tyget. Arbetet med stampningen sköttes av grenadjären Rolf, vissa tider då. firman hade bråttom fick grenadjären höra (köra?) stampverket även på nätterna, kronans karlar kunde ju det mesta. Frampå 1880-talet företogs ett sabotage, man hade slagit spik i själva stamparna, och en hel räcka tyg blev fördärvad. Firman upphörde med rörelsen och verket förföll. Själva stamphuset blev tillhåll för en del löst folk och det hände att en eller annan fläskskinka försvann ur visthusboden i det närbelägna Himmelsrum. På 1890-talet revs anläggningen.

Kommer vi så till det tredje fallet mitt för den s.k. sågkvarnsbacken. Vid ting i Gamleby 15 juni 1637 avgöres en tvist mellan bonden Nils i Fästad och herren till Gursten, Nils hade innehaft hälften i Gurstens sågkvarn och därifrån betalat kronan sin skatt en tolft bräder om året men nu fick Nils i stället kronans sågkvarn i Rödja och betalar därifrån sin skatt. (Boken om Tjust) Enligt uppgift i Västerviks stads historia, anlade gamle kung Gösta på 1550-talet flera sågkvarnar, kronosågar i Tjust, antagligen har sågkvarnen tillkommit vid. den tiden, möjligen har bönderna anlagt den ännu tidigare. Men hur kunde den nu bli kung Göstas “arv och egit”? Ja vi veta ju med vilken fördomsfrihet kungen övertog egendom, det kunde ha varit genom skatterestantier, konfiskation av skänkt eller liknande.

Alltnog enligt det gamla tidigare nämnda pergamentsbrevet så hade Rödja jordägare redan 1409 och tidigare husbehovskvarnar här och de fingo samsas med kronosågen bäst de kunde. Efter Nils i Fästad byte upphör sågkvarnens karaktär av kronosåg och antagligen byter Rödja byalag snart till sig sågen. Det skulle ha varit intressant att se förkomna storskifteshandlingarna och kartan från åren 1776-78, då kunde man ha sett hur anläggningarna såg ut då. Vid laga skiftet 1838-40 nämnes som undantagen från skifte den s.k. sågkvarnbacken till sin nuvarande rymd. Det verkar som om här då skulle ha funnits 2 st. husbehovskvarnar efter varandra nedanför sågkvarnen, som vid denna tid fanns och fortfarande var i full gång.

Dammen till sågkvarnen låg i höjd med holmen. Vid skiftet ansågs driften till kvarnarna vara något “olika”. Specialister på kvarnbyggen fanns under 1700 o 1800-talen och den 10 jan. 1856 skriver Rödja jordägare kontrakt med hemmansägaren Carl J Hermansson i Bromåla, Hallingebergs socken om uppförande av en mjölkvarn (tullkvarn) med gjutdamm för en kontant summa enligt förut lämnat kostnadsförslag av 9.000 Riksdal. riksgälds. Dammen skall byggas strax nedanför sågkvarnen av sten minst 7 alnar (4.20 m) i dagen bred. Kvarnen skall byggas av timmer 28 x 15 alnar (16,80 x 9 m) och täckas med. bräder och skall vara färdig att mala ortens säd med. Kvarnen skall inrättas med 4 par stenar 3 par till sammanmäld och 1 par stålkvarnstenar och vattenhjulen 2 st tagas så höga som fallet tillåter, vad man nu kan se cirka 12 alnars höjd (7,20 m) eller diameter. Byalaget skulle hämta stenarna vid Gamleby och transportera dem till kvarnstället. Vikter, målkärl vågbalance och sädeslårar (tullår!?) rustar kvarnägarna själva.   En kungörelse redan år 1817 stadgade att det i varje kvarn måste finnas våg och justerade vikter.

Kvarnhuset får inte byggas nedanför sista husbehovskvarnen så vida ej berg hindrar dess uppdragande mot gjutdammen och sågkvarnen. Sågkvarnen måste nödvändigt flyttas, denna flyttning bestrider ägarna själva (blev antagligen aldrig av). Av entrepenadsumman skulle 3.000 Riksd. riksgälds innestå till syn hållits och allt var klart, helst före utgången av år 1856. Björkman, som ägare av största gården saknas som undertecknare av kontraktet, vid Björkmans arrendegård Skramstad fanns ju kvarn och han hade kanske just då “andra affärer”. Emellertid har gården inlöst sina 13/45 senare. Man måste anse att det var ett stort företag med kännedom om tidens höga penningvärde de goda byborna gav sig in på, för att inte tala om entrepenören. Undertecknare för Rödja voro: Jon Erik Ankarstrand, A. Petter Andersson, Joh. Magnus Johnsson, John Andersson o Nils Petter Reinhold. Nilsson den senare ej skrivkunnig.

Den förut omnämnda synen på bygget hölls 19 okt. 1857. Bygget tog alltså ungefär ett år längre än beräknat. Vattenrännan var fästat vid kvarnväggen och vattnet rann in på väggen och golven, här påsynades bockar, stående på stenar att lägga rännan på samt skurvägg påfordras mot kvarnen av 10 tolfter ytor. Som kvarnväggarna gett sig påsättas 6 plankor samt 6 st. 3” plankor 2 par på vardera gaveln samt 2 par å norra långsidan sam skruvas fast med 18 järnskruvar. Takstolsvirket ansågs vara glest därför bör igenom detsamma samt igenom bindstockarna insättas 6 st. järnskruvar samt 4 st 10” spikar en i vardera rösthörnet. Strävor måste också anskaffas till bockarna under gjutrännan. 6 st. järnringar till slagrullarna anbringas. I underhuset finns ej något fönster och bör 2 fönsterlufter inhuggas mitt för ovanfönstren.

Dammen , som i största skurslussen är nedrasad och virket sönder bör nedtagas och ombyggas. Dammen ovanför bör iföras bättre med grusfyllning eftersom den redan börjat vara otät. Nedanför kvarnhuset rensas ån från sten och fyllning, som runnit ned efter raset av dammen. Däremot nämner icke detta synprotokoll något om den felaktiga längden på de s.k. långjärnen (axlarna), som vållade den stora höjden i underhuset och den låga i överhuset med bindstockarna i huvudhöjd. Enligt en version skulle hjulen ha förfärdigats hemma i Hallingeberg, fraktats till kvarnstället i sektioner och blivit väl höga så dammen måst ytterligare förhöjas. (mera mark dränkt) Själva kvarnverket ser det inte ut som att synemännen skulle ha befattat sig med.

De påsynade bristerna beräknades till 451 Riksdal. banco eller för att förvandla summan till samma mynt som entrepenaden 677 Riksd. Riksgälds, synen förrättades av J. A.. Jonsson o c h E. A. Österberg. Man kan inte annat än tycka synd om den arme entrepenören som nu ånyo måste uppföra dammen. Enligt utsago av J. Alfred. Johansson skulle byggmästare Hermansson vid en olycka under provkörning av verket ha blivit ihjälslagen, då en kvarnsten sprack, gick igenom golvet och dödade H. som befann sig i underhuset. I anslutning till kvarnbygget måste även boningshuset ha uppförts, det är inte troligt att någon bostad förut funnits här. Antagligen byggde bönderna boningshuset i egen regi.

Den nedanför kvarnen befintliga smedjan uppfördes nog under kvarnens byggnadstid, ladugården och det vid nedfarten till underhuset liggande svinhuset tillkom. Ålhuset och rännan (fanns förut) till detsamma inrättades ånyo. Efter kvarnens färdigställande erhöll den byanamnet Rödja 4. Kvarnen var öppen för allmänheten i slutet på år 1857 och ur ett gammalt processprotokoll hämta vi uppgiften att den ansågs vara den största och modernaste kvarnen i trakten.

Den förste mjölnaren vi känna till namnet är Wiktor Gustafsson. Vid auktion i det närmaste Himmelsrum den 17 mars 1880 efter rusthållaren And. Gust. Jansson, inropar mjölnaren en slipsten, han har sällskap med skräddaren Thelander, också från Rödja, till auktionen. Enligt uppgift skulle dammen av bullersten, som vållat så stort besvär vid bygget, ha rasat definitivt omkring år 1880. Albert Larsson, Stegla, sam exercerade beväring samma år skulle ha deltagit i byggandet av den nya dammen av kilsten och sedan berättat om raset. Raset skulle ha skett på natten och man kan lätt tänka sig mjölnarens bestörtning när han kom ut på morgonen. Kanske hade man kört kvarnen på Tomasnatten 21 december, då hände det ofelbart saker?

År 1879 hade som vi förut nämnt rusthållaren And. Gust. Jansson i Himmelsrum avgått med döden och mor Anna-Lisa blev ensam. Av de sex barnen blir äldste sonen Johan rusthållare i Himmelsrum, medan den tredje sonen i ordningen Oscar, efter att ha funnit sin Hulda maka, blir snickare i Överum. Rödja byamän antager nu Oscar Andersson till mjölnare och 1883 hämtar J. Alfred den blivande mjölnaren med bohag och familj i Överum, vid passerandet av bruksparken tar man upp några lönnsticklingar och Johansson planterar dem hemma på gården, de sedermera så kolossala träden.

Hur lång arrendeperiod överenskommelsen med Oscar Andersson omfattar är inte klart, men det vill synas som om han skulle ha varit mjölnare i Rödja första gången från 1883 till 1890. Omkring 1890 arrenderar han även Skramstad kvarn. Eftersom golvet i köket var obefintligt lägger nu Oscar Andersson in golv. År 1889 verkställer J. Alfred Johansson fördelning av halvårsarrendet från 24 april till 24 oktober 1889, 300:-. Årsarrendet skulle alltså vid denna tid ha varit 600 kronor som Oscar Andersson hade att betala. Johansson tillgodoräknar sig då planlegan för kvarnen med. 5 kronor, men Joh. Andersson behöver icke lämna bidrag till planlegan (varför?).

För mjölnaren gällde det att få in kontanter till arrendet. Tre kappar tull per tunna 1/18 var vanlig under senare delen av 1800-talet. Tullsäden användes till kor och små djur och så var det då mjölaffären med hästfora till Västervik, ibland skickades mjölet på tåget.

Antagligen år 1890 kommer mjölnaren W. Andersson till Rödja kvarn, han hade själv häst och kunde så ledes själv göra sina mjölförsäljningsresor. Sommaren 1894 gör man en  reparation under byggmästare N. Pettersson i Kila ledning, rätt mycket virke o järn även maskindelar går åt (Hammarberg f. Bergholtz), nu borttages det ena vattenhjulet och ett par stenar. Pettersson i Kila själv gör 45 dagsverken och alla dagsverken tillsammans även mjölnarens går till 166 stycken. Orsaken till borttagandet av det ena hjulet veta vi inte, men man kan ju gissa på otillräcklig vattentillgång, svårt underhåll eller dylikt. W. Andersson slutar med kvarnarrendet den 24 okt. 1895, han hyrde en tid i Connellgården, Fästad.

Byamännen vänder sig nu åter till den beprövade Oscar Andersson, nu mjölnare i Skramstad och han åtager sig arrendet från 24 okt. 1895, arrendesumman är nu nedsatt till hälften 300. Halvårsarrende 150:-, skatter och brandstod betalar arrendatorn, kvarnägarna underhåller kvarnhus, damm, boningshus, ränna och kvarnskjul. Kvarnverket med 3 par stenar, grynverk och rullsiktar emottages med syn och lämnas efter syn. Kugg- och kilvirke skall arrendatorn själv hålla sig med. Vid reparationer som ägarna måste göra och som varar mer än 8 dagar erhåller mjölnaren ersättning med 1:50 per dag. Staketvirke får arrendatorn att hägna täppan med., arbetet får han göra själv. Av ålfisket erhåller mjölnaren en fjärdedel med. skyldighet att reparera ålhuset och rännan, virket tillsläpps av ägarna. Foder får mjölnaren bärga i Tofven längst bort mot Stämmerum mot 6 kr. per år.

Ett av fruktträden närmast porten är en av Oscar Andersson hemburen och ympad vildstam, övriga träd plantskoledito, satta av honom något år senare, 1898. Den 9 oktober 1900 förnyas kontraktet med Andersson. Avträde kan nu ske då kontraktet från någondera sidan uppsäges 6 månader i förväg. Arrendatorn åtager sig att själv bekosta panelens höjning i boningshuset (rummet) samt att ommura bakugnen före 1901 års brandsyn. Nu arrenderar Oscar Andersson samtidigt lantbruket vid Lillrödja av änkan Lena Pettersson (hans moster), sonen Henning vikarierar rätt mycket som mjölnare för fadern, han gör dessutom snusdosor och säljer till kunderna, vidare snickrar han möbler i den mån tiden medger det. Kvarnarrendet i Skramstad är slut.

Nilsson ordnar med ett fast mjölförsäljningsställe i Haga, där frun vissa dagar i veckan säljer mjöl. I ålhuset fick man år 1900 9 st. ålar, 1901 21 st., 1902 ingen (kistan sönder) 1903 10 st. osv. 24 oktober 1903 tillträder Patrik Nordman, Almvik arrendet på kvarnen, vilket han senare överlåter på sin svåger och den 5 maj 1905 kommer Alfred Nilsson från Hörtingerum flyttande. Efter den långa flyttningsresan med hästfora kommer man så småningom till krönet av Skramstadsbacken och kusken utvisar nu målet; byn under det höga berget. Vid framkornsten prövar pojkarna omedelbart fiskelyckan med hemmagjorda metspön och det renderar strax Nisse en gädda om 3 hg, sedermera blev visst inte pojkarnas fiske särskilt givande.

1907 kommer till byanumret 4 även ett subnummer, alltså Rödja 4:1. August Johansson i Lapserum vidtalar en fotograf som en dag i juni/juli 1908 tager fotografier av Johanssons fädernegård, kvarnen och grenadjärtorpet. På ett av dessa foton med kvarnhuset och Rödja 2:3 kan man se Aug. Johanssons Sven på vägen och Oscar Johansson på väg till grenadjärlyckan körande en häst för en verkvagn över bron, på det andra har han kommit till ort och ställe och harvar nu träda för fullt.

 

År 1910 reparerar Lars-Magnus, snickare Meizak m.fl. hjulstocken och grisen blir kliad och värderad. År 1914 avlider Alfred Nilsson men sterbhuset fortsätter med arrendet, då närmast sonen John. Kriget för med sig brödransonering och nu blir det vissa bekymmer med brödsädesmalningen åt bönderna som man kan förstå (dåliga skördar).

John arbetar ibland som byggnadssnickare och då blir det Nils och de övriga som sköter malningen. De äldre av pojkarna äro ju nu i värnpliktsåldern, varför de få alternera som mjölnare. Vi uppsöker ibland den jämnårige Claes och äta bigarråer samt syssla med kaninerna som ha ett eldorado på holmen. Ibland simma de ulliga angorakaninerna över ån och blir då inte men än hälften så stora.

Efter M. Grankronas förvärv av Rödjagårdarna, Carlssons 1914 och Joh. Anderssons några år senare, blir det elverksbygge för ljus och reparation av kvarnen 1917 och snart strålar alla gårdarna utom Rödja 1:5 (för långt likström) i elbelysning. Folk går från Fästad för att se byns ljus. Samtidigt med elverksbygget rensas och cementeras dammen och blir nu så tät som aldrig tidigare. Vattenhjulet blir också nytt, göres i sektioner (John). Efter krigets slut kommer farsoten spanska sjukan och John skördas 1919.

Nisse gör affärer med mjöl i Västervik och har mycket djur varför behovet av en ny ladugård är kännbart, en sådan uppföres också 1921. Där finns kor, svin, grissuggor och dessutom blir det ett nytt djurslag, nämligen gäss. Sommaren 1923 bor Nilssons på gården Rödja 3:1 (Göransson) medan ombyggnad av boningshuset vid kvarnen företages, det blir nu inredda rum även i andra våningen. Vid jultiden 1923 avlider Nils Nilsson och nu står Carl och Claes Nilsson för arrendet till 24 oktober 1928. Vintern 1924 var ovanligt besvärlig, och avisning av hjulet måste ske mycket ofta, lyshjulet gick inte att hålla igång, överhuvudtaget så var skötseln av lyset ett bekymmer, då det aldrig kunde lämnas utan tillsyn. Vid sidan av malningen reparerar Calle Nilsson cyklar och klipper hår (spelar även dragspel).

Den Nilssonska aeran som varat i 23 år upphör som vi nämnt 1928 då östgöten David. Svensson arrenderar kvarnen. Han var så ambitiös om malningen och lyset att han enligt egen uppgift inte hann med mer än 4 Gamlebyresor per år. Emellertid hade han tidvis dräng och då kunde det ju bli flera resor. Ibland på sommaren brukade vi hämta vatten i ett sirapsfat, Svensson brukade då skämtsamt knyta näven och mumla om stulet malvatten.

Svensson hade bevistat de berömda festerna i Guppan. – 24 oktober 1933 kommer den siste mjölnaren Sixten Jakobsson till Rödja, han hade bil och snickrade båtar (ekor) när det blev tid över. Under andra världskriget blev det samma bekymmer med malningen som under det första. Det var ju inte lätt att veta när det blev inspektion (syn). Mäldlaget hade smält ihop och det blev allt mindre, kvarnen låg ett stycke från allmänna vägen, gröpning började ske hemma. Alltnog Jakobsson upphör med arrendet 1947 och kvarndriften nedläggs efter att kvarnen gått i 90 år jämt.

I landsbygdens arbetsliv och hushållning intog kvarnen en central ställning, så var det också med Rödja, borta är nu de långa kvarnresorna från Dämkärr m.fl. avlägsna gårdar, den trevliga väntan på hemmäld i kvarnkammaren med samspråk med andra kunder eller mjölnaren själv. Men tiden är en annan.

1827 anger länsstyrelsen kvarnarnas antal i Kalmar län med Öland till 2.593 (vind och vatten), skulle vara intressant att veta hur många det finns idag. I mjölnareföreningen för hela riket hade antalet nedgått, sågo vi för någon tid sedan i en tidning, så att man nu inte hade mer än 500 medlemmar.

Boningshuset vid kvarnen uthyrdes till Gösta Karlsson, som till en början skötte lyset, visserligen hade en turbin till detta lagts in på 1930-talet, men nu hade det blivit dåligt och slutligen drogs dammluckorna upp definitivt. År 1952 försåldes kvarnhuset med verk och allt (kolved och skrot). Allt revs och bortfördes samma år. 1953 avstyckades tomt till boningshuset och övriga hus, nu försvann alltså den gamla sågkvarnsbacken.

Sedan 1409 säkert, och antagligen långt tidigare, hade vid sågkvarnsbacken funnits kvarnar alltså längre än ett halvt årtusende. (Berget i Ryttarehagen reser sig på sin högsta punkt 60 m över kvarndammens holmens nivå). – Hösten 1953 försäljer Rödja byamän boningshuset med tomten till fru Ragnhild Edlander. 1954 igenfylldes en del av dammen på grund av byvägens omläggning och nu är det bara den gamla kilstensdammen som minner om vad som en gång.