En berättelse om den sista avrättningen i Gamleby

Nedtecknad av lärarinnan Ella Westermark

”Rättvisan”

Vitsippsbacken på bilden ligger en kilometer norr om Gamleby torg,  här låg den första galgbacken i Tjust härad.
Platsen, som kallas Tallåsen, ligger mellan Gamlebyviken och Garpedansberget. Här låg på 60- och 70-talet ett våffelbruk. Se bilder från förr

Den sista avrättningen som Ella Westermark berättar om här skedde dock på den plats, cirka 5 km väster om Gamleby, som blev den andra avrättningsplatsen i häradet. Platsen kallades Stegla och denna sista avrättning torde ha ägt rum år 1855.

Landsvägen åt öster gick över en hög backe. Backen kallas än i dag Galjbacken. I forna tider stod galgen här till vänster om vägen. En liten stuga låg straxt intill högst upp på backkrönet. Den kallades Skansen, och av namnet kan man förstå att den varit en vaktstuga. Längre fram vet man att den beboddes. Den sista innevånaren var en spågumma. En bit bortom stugan var en grind. Om nu stugan tjänat som grindstuga eller galgvakt är ovisst. Kanske den varit till för båda delarna.

En brygga, som låg vid stranden rakt ner från backen kallades Galgbryggan. Än i dag benämns en brygga med det namnet, men det är inte den gamla bryggan. Var den exakt låg är omtvistat.

Att hängas i Galge var det hårdaste straffet en förbrytare kunde dömas till. Det var inte bara att mista livet, utan det var även att hänga till skam och varnagel för andra.

När galgstraffet togs bort och ersattes med bödelsyxa flyttades avrättningsplatsen längre in i landet. Det ställe som, sedan och intill början av 1800-talet tjänade detta ändamål fick namnet Stegla, vilket det kallas än i dag.

Även på den tiden kunde det finnas svåra fall för en domare att skipa rättvisa som t.ex. då direkta bevis inte kunde ernås, men yttre omständigheter gåvo vid handen, att den anklagade måste vara gärningsmannen, sådant var fallet med den siste som här avrättades.

Det var en fattig dräng, som dömdes för att ha överfallit diligensen, mördat postiljonen och stulit postkassan. Det enda beviset mot drängen var, att han gått vägen fram, och troligen mött diligensen just som denna passerade en djup skog. Men det var inte det som fällde honom, utan anklagelsen stödde sig på, att drängen innehade pengar, som eljest icke var vanligt.

Drängen försäkrade, att han inte hade sett till diligensen. Pengarna hade han hittat på vägen, när han gick genom skogen. Han hade blivit mycket glad över de dyrbara mynten och naturligtvis plockat upp dem. De voro sällsynta föremål för en fattig dräng, som för allt sitt slit och släp endast hade lön i natura. Han trodde sig, som han sade, ha fått pengarna skickade från himmelen, och kunde icke finna något orätt i att taga upp dem. De kommo ju honom särskilt bra till pass nu, när han var på väg ner till byn. I byn var det marknad, och han skulle dit för att byta till sig en del varor för den lön han tjänat under halvåret, och som han bar i ett knyte.

Efter fullgjorda bytesaffärer fastnade drängen på en krog. Han var känd för att vara svår på spriten och blev gärna bråkig och grälsjuk. Han ansågs som en farlig slagskämpe, som gärna drog blankt — kniv — när han blev uppretad. Sitt hetsiga lynne hade han fått i arv efter sin tattarefar, som icke heller han var synnerligen välkänd. Som vanligt slutade marknaden med slagsmål och drängen ”åkte i kurran” som uttrycket hette för arresten.

När sedan postiljonen påträffades död i skogen och postkassan befanns stulen riktades misstankarna genast mot drängen. Man påminde sig då, att han på krogen hade betalat med pengar, som han i vanliga fall icke brukade göra. Trots sitt nekande fällde domaren honom. Han dömdes till döden för rånmord. In i det sista bedyrade han sin oskuld. Med de heligaste eder försäkrade han, att han icke var gärningsmannen. Strax innan hans huvud föll ropade han högt, så att alla skulle höra det: ”Jag är oskyldig ropade. På den skyldige ska det växa horn i pannan.”

Rånmordet såväl som domen uppskakade folket i hela trakten. Många höll före, att drängen var oskyldig. Han hade säkert talat sanning, då han berättade, att han hittat pengarna. Om han varit gärningsmannen borde han haft mycket mera pengar. Nu hade han ju bara några styvrar. Diligensen hade många värdeförsändelser den gången. Det kunde ju vara möjligt att förövaren i hastigheten tappat några slantar, såvida han icke med avsikt lagt dom på vägen i hopp om att någon skulle plocka upp dem. Pengarna skulle väcka misstankat, så hade gärningsmannen räknat ut det. Kanske han rent av vetat vem det var som gick vägen fram, och att misstankarna lätt skull kunnat falla på den fattige tattardrängen.

Hur det nu förhöll sig, om det allmänna talet eller domen hade rätt, så föll händelsen i glömska. Den kom emellertid efter några år åter på tal. Och denna gång ännu mer övertygande för den allmänna folktron.

En piga hos en storbonde visste att berätta, att hennes herre fått en sådan besynnerlig sjukdom. Det hade börjat som två knölar i pannan. Knölarna växte så att de sågo ut som horn. Han hade rest till en stad, där det fanns en doktor. Doktorn hade skurit knölarna, men det gick icke att taga bort dem. Utan hennes herre blev nog tvungen att allt som oftast skära dem, om de inte alldeles skulle vanställa hans ansikte. Storbondens underliga sjukdom återkallade minnet av drängens sista ord: ”På den skyldige skall det växa horn i pannan.”

Skulle verkligen denne rika storbonde kunna vara gärningsmannen? Frågan blev aldrig besvarad, men ett var säkert: storbonden fick ständigt fara till doktorn för att skära sina knölar. Det talades mycket i trakten om denna underliga händelse. Storbonden var icke omtyckt. I folks tro bedyrades drängens oskuld. Så fick den fattige drängen sin upprättelse.

Bland andra mera anlitade straff var spöstraffet  det vanligaste. Vid tingshuset på väg till gamla kyrkan stod en skam- och spöpåle, den flyttades senare närmare kyrkan. Där stod den i många år, tills spöstraffet blev förbjudet. långt efter sedan pålen borttagits, benämndes platsen Pålhem. Nu äro både platsen och namnet bortglömda.

Ella Westermarks häfte; ”Sagor, Sägner och Skildringar från en gammal by i Tjust”  med många roliga och intressanta berättelser från Gamleby finns på Gamleby Hembygdsförenings hembygdsgård Myrkullen.