Bilden är ett vykort från 1900-talets mitt
Utdrag ur Sune Garpenbys ”Stadskrögare och krogdramatik i det forntida Gamleby”
Hotellets historia: Kung Magnus Birgersson – mera känd under namnet Magnus Ladulås – observerade, att den under 1200-talet framväxande stormannaklassen under sina färder genom landet utgjorde ett gissel för allmogen, som tvingades att hålla med kost och logi för både människor och hästar. Han förbjöd våldgästning omkring 1280. I stället tillsatte han ”rättare” med uppgift att förskaffa de resande kost och kvarter. Här finner man grunden till det svenska gästgiveriväsendet. Så småningom blev det nödvändigt med en ”taverna”, som näringsställena kallades på den här tiden, och en förlades enl. Sune Garpenby intill kyrkan. Han tror också, att i och med att Västervik flyttades från Gamleby till sin nuvarande plats 1433, så behövde Västerviksborna, när de kom hit och höll sina marknader, något slags näringsställe. 1620 begåvade Gustav II Adolf Västervik med utvidgade privilegier.
Gamleby blev köping under Västervik, och bara den som fått burskap som borgare i Västervik tilläts bedriva gästgiveri och krögeri i Gamleby. Den förste krögaren i Gamleby var en färgstark person, Mikael Brede. Han förde ett mycket äventyrligt liv som krögare och knekt vid Smålands ryttare. Det gick enligt kyrkoherden Herman Johannis inte en högtidsdag utan att det på krogen förekom kiv, trätor, eder, bannor, skri och slagsmål. Han ville flytta krogen till en annan plats, men domkapitlet i Linköping kunde inte göra något, eftersom den ligger kvar på samma plats än i dag. Mickel for fram och tillbaka mellan krog och krig. Privilegiet med krogen i Gamleby hölls inte, för både ägarna till Nygård och Casimirsborg höll sig med egna krogar på Hamngatan.
Men även efter Mickel Bredes tid gick det livligt till på krogen, och spritförtäringen var enorm med ty åtföljande förtretligheter. Så sent som 1805 konstaterades på en kyrkstämma att någon förbättring knappast var att vänta så länge som Storkrogen var öppen för folket att insmyga sig uti och där tillbringa sin gudstjänst. Hur krogen i Gamleby sett ut under seklernas lopp vet man inte, men mot slutet av 1800-talet utgjorde värdshuset, som det då kallades, av en liten gråröd brädfodrad byggnad med en stallänga på gården för skjutshästarna. Bönderna i Heda och Hammar och senare åkare Kernell utförde skjutsarna.
I värdshusets undre våning var köket (först med öppen spis), en kammare och ett resanderum. På övervåningen fyra rum för resande. I mitten av 1890-talet hade resandeströmmen ökat och värdshuset byggdes ut mot hörnhuset. Där blev bl. a ölservering och matsal. Hotellet löstes tillsammans med hamnen in från Västervik 1911 för 90.000 kr med pengar från samhällets brännvinsmagasin på Hamngatan, som var inkomstbringande.
Följande text om hotellet är nedtecknad efter intervjuer med Gamlebybor i november 1985.
De närvarande vid samtalet visste inte så mycket om hotellet mellan 1911 och 1930. En manhaftig kvinna, vid namn Mårtensson, drev hotellet. I mitten av 1930-talet kom Backman dit. Han drev också Källviksbrunn fram till andra världskriget, då militären embarkerade båda ställena. Överste Mellkvist var chef för staben både här och i Källvik. Han anordnade trevliga samkväm på lördagskvällarna. Hotellet ägdes av en ekonomisk förening. Efter kriget byggdes hotellet om. 1945 kom Paalzow hit, samma dag, den 30 januari, som ålderdomshemmet brann ner. Han var en mycket duktig krögare. Folk vallfärdade hit. 1947 fick hotellet spriträttigheter. Paalzow flyttade härifrån till Öregrund. 1950 kom Magnus Hermfeldt, son till en legendarisk stockholmskrögare. Han fick köpa hotellet och var kvar till i början av 60-talet.
Dick Myhrman var restaurangman in på slutet av 60-talet. Han sålde hotellet till ett hotellbolag som ägde det fram tills Henric Andersson köpte det 1973. Han sålde det i sin tur så småningom till kineser 1979. Förr och fram till 1970-talet besöktes hotellet mycket ofta av resanden som packade upp sina varor och kanske bjöd kunder på en måltid. Åkaren Erik Johansson stod vid järnvägsstationen och lotsade dem till hotellet, annars mötte vaktmästare Henry Jansson, Bagarn kallad, gift med Karin Sager, som stod bakom disken i Edströms manufakturaffär i ”Tolfens hörna”. Dackebrink var vaktmästare på Hermfeldts tid och även hos Henric Andersson. Hotellet var känt för sin fina Gamlebyströmming, småströmming. Det fanns ett annex in på gården vinkelrätt mot hotellet, som sedermera revs, Det innehöll personalrum och rum för föreningssammankomster och bridgekvällar. En av stamkunderna på hotellet var Sture Järnström.