Hamnkapten Knut Holm 1864-1938

Det här är historien om en originell man som var fylld av visioner och ideér, dessutom hade han energin att genomföra dem och om båtarna som var och är farledernas Rolls Royce. (Knut vänder sig säkert i sin grav när hans båtar jämförs med bilar.)

Långt innan kappseglingarnas tid, i Gamlebyviken, hade Knut Holm drömmen om att få bygga en båt med optimala fartresurser. Denna dröm och vägen dit gjorde att en verksamhet växte fram i Gamleby, under de första decennierna av det här århundradet, som kom att driva fram segelsporten till vad den är idag.

De tekniska nymodigheter han lärde sig under sina år i Amerika, fördelarna med stordrift, det estetiska utförandet, perfektionismen i detaljer dessutom dominerade han på de svenska kappseglingarna.

Trots att han saknade respekt för pengar och pengars makt, vilket medförde att de höga herrarna hade lite svårt att acceptera den dynamiske hamnkaptenen i början av hans båtbyggarkarriär.

Han kunde gorma och skrika vad som helst till vem som helst samtidigt som han kunde vara mycket spirituellt och kulturellt bevandrad. Detta resulterade i att lilla Gamleby och dess samlade kår av duktiga snickare, sjösatte mer är 700 utmärkta kappseglingsbåtar och familjekryssare under första halvan av det här seklet. Flera av dessa båtar finns fortfarande kvar och en del av dem kappseglar fortfarande.

Knut Holm och hans söner Yngve och Tore, dominerade segelsporten under sin tid. Inte bara som rorsmän utan även som konstruktörer och de har en stor del i att segling är en av Sveriges framgångsrikaste OS-grenar, endast femkamp har skördat större framgångar genom åren.

Eftersom det är mannen som håller i rorkulten som skördar ära och berömmelse och inte de som konstruerade och byggde båten, går det inte med säkerhet att fastställa hur stora familjen Holm egentligen var.

Runt Sveriges kuster anser man att de konstruktörer och varv som fanns där var lika bra och att utvecklingen gick så fort att man inte kan ge ett fåtal äran av det som hände. Givetvis finns det många som har äran av att segelbåten utvecklades så snabbt som den gjorde i början av seklet.

August Plym bland annat lärde sig bygga båtar i Amerika som Knut. Estlander, Schussler, Herlin och Salander, bara för att nämna några. Men ingen av dem har det facit från kappseglingar som Holms yachtvarv har. Idag kan man bara ta av sig hatten och buga inför Gamlebys hamnkapten som i flera decennier tillhörde favoriterna. Både vad det gäller kappseglingsresultat och byggandet av båtar.

Att man inte har satt upp en staty av honom i Gamleby måste bero på ett förbiseende. Eller kan det bero på att man har glömt de stordåd Knut Holm genomförde under de första trettio åren av det har seklet. Fortfarande följer seglar Sverige intresserat vad som händer med de gamla Holmbåtarna, som än idag vittnar om den hantverksskicklighet, som i ett halvsekel präglade tillvaron i Gamleby.

För några år sedan såldes ”Havsörnen”, den båt som Evert Taube var med och sjösatte 1938. Sittande på fördäck sjöng han ”Havsörnens vals” när båten åkte i sjön. ”Havsörnen” som har blivit omdöpt till ”Ivanhoe C”, auktionerades ut på Sothebys i London. Sista budet slutade över 2 miljoner kronor. Nyligen såldes 75:an ”Wanja” till Belgien för 600.000 kronor, förra året såldes H8 ”Hervor”, byggd 1952, en havskryssare byggd för att vinna Gotland runt. Den såldes till Malmö för 85.000 kronor. En värderingsman angav 90.000 kronor som båtens värde. Det var för övrigt en av de sista båtarna Tore lät bygga för en svensk köpare.

De träkonstnärer som en gång byggde båtarna fick själva nöja sig med förvissningen om att ännu en kvalitetsprodukt hade lämnat Holms varv. Yrkesstoltheten stod högt bland arbetarna fast lönen var låg. 8 trotjänare, bland annat bröderna Gustavsson, Daniel och Martin köpte aktier av varvet och blev delägare, liksom bröderna Krants. Dessa herrar var riggare och bordläggare, vilket var de mest ansvarstyngda arbetena på varvet. Det är mycket dessa herrars förtjänst att finishen på båtarna blev så omtalade. När Daniel Gustavsson hyvlade ett bord var han tvungen att ta hela bordet i ett hyveldrag. Flera meter långa hyvelspån satte sina spår och Daniels hälsa tog skada av det ansvarsfyllda arbetet.

I 1914 års upplaga av Seglarbladet kan man läsa att Knut Holm beklagar att han inte kan ta emot flera beställningar än de 12 båtar han redan har kontrakterade, på grund av att det inte går att få fram flera snickarkunniga arbetare i Gamleby, än de 22 som redan arbetar där. De arbetare som fortfarande lever minns med stolthet den tid då Gamleby stod i segelsportens centrum.

För att nu återgå till vad det var jag skulle berätta, så föddes Knut i Gamleby år 1864. Hans far, Anton, var kapten på ångaren ”Tjust”, som åkte mellan Gamleby och Stockholm. Modern hade sjungit operett i yngre år, vilket också kom att påverka deras ende son i mycket stor omfattning. Knut hade en syster som hette Magda, hon avled vid tjugo års ålder av spanska sjukan. Han döpte sedemera sin dotter efter den förlorade systern. Den lilla pojken Knut Holm fick växa upp i ett välbärgat, kulturellt hem där inget fattades. Att han skulle bli kapten var förutbestämt redan från födseln och segling och båtar var tidigt hans stora intresse där han växte upp vid Gamlebyvikens strand. Den unge Knuts passion för segling var inte någon isolerad företeelse utan något av en fluga som florerade bland Gamlebys societé, vilket resulterade i att Gamleby Segel Sällskap bildades år 1880.

Efter avslutad skolgång i Gamleby och Västerviks högre Allmänna läroverk fick så den äventyrslystne Knut äntligen komma ut från Gamlebyviken och ut i den stora världen. Han seglade som lättmatros tills han som 22-åring tog sin sjökaptens examen vid Västerviks navigationsskola.

Nu låg världen öppen för kapten Knut Holm. Så han gjorde som alla andra, han for till Amerika. Det var under de år som Knut seglade kustfart i Amerika som han kom i kontakt med Natanael Herreshoffs ideér. Han drev ett av världens förnämsta varv i Bristol, Rhode Island och han anses vara den moderna kryssarens fader. Där fick Knut lära sig hur man bygger stadiga, men ändå långsmala segelbåtar, med järnspant, köl och ihåliga master.

Det var åren runt 1890 som den moderna segelbåten tog form, de amerikanska ideérna formligen sprutade fram. Kappseglingarna mellan England och Amerika om Amerikas Cup-pokalen drev på utvecklingen. Mitt i denna segelbåtens revolution befann sig en mycket läraktig och intresserad Knut Holm och dessutom fick han vara med och segla ”Mayflower” i tävlingen om vilken båt som skulle försvara Amerikas Cup mot den Engelska utmanaren ”Thistle”. (Namnet ”Mayflower”, kommer sedan att följa honom resten av hans liv). Knuts uppgift under seglingarna var att sitta högst uppe i toppen av riggen och se till att hålla skotspelet fritt. Svenska sjömän hade rykte om sig att vara duktiga kappseglare och det var inte ovanligt med svenska gastar ombord på stora tävlingar.

En egenskap som gjorde Knut populär i alla kretsar var hans förmåga att plötsligt börja sjunga. Det var något han ärvt av sin mor och han kunde inte låta bli att ge hals, så fort andan föll på. Detta resulterade i att han plötsligt, genom de människor han lärt känna i Amerikas Cup-äventyret, befann sig på stora teaterns scen i Chicago. Han fick spela ”Löpar Nisse” och sjunga operett. Efter det visste Knut att hans uppgift var att bygga och segla snabba båtar, inte stå på scen. Dock slutade han inte sjunga, fast fortsättningsvis bara som hobby.

Efter närmare tiotalet år i Amerika återvänder Knut till Gamleby. han har nu hunnit bli trettio och vill slå sig till ro. Den världsvana resenären blir förälskad i den unga och vackra Anna. Så han accepterar motvilligt att bli styrman på ångaren ”Gamleby”, som fraktar passagerare och gods mellan Gamleby och Stockholm, liksom hans far hade gjort före honom. Han tycker inte om några former av motorer, fast han får ju vara tillsammans med sin Anna, dessutom knyter han kontakter med seglarkretsarna i Stockholm.

Äventyraren Knut bildar familj och får i rask takt barnen Yngve 1895, Tore 1896 och Magda 1898. Så arbetet som hamnkapten i Gamleby hamn kommer som en skänk från ovan. Nu har han ansvaret för hamnen som han växte upp i. Denna uppgift tog han på allvar i resten av sitt liv.

Som nybliven sjuttioårig såg man honom på isen med sin sparkstötting som hade medar av trä, åka på isen bredvid fartygen och peka ut grund och farligheter i inloppet till Gamleby.

Strax efter sekelskiftet bygger Knut och snickaren ”Mosse”, familjens schweizervilla på Garpedansberget. Med utsikt över sin kära hamn och ”det gamla diket” som han kallade Gamlebyviken för.

Mosse var ett filosofiskt original men en känsla för hur trä skulle hanteras som fick Knut att anställa ”Mosse” även till båtbyggeriet som han satte igång med så fort uthuset blev klart. Vid sekelskiftet börjar herrarna att bygga en segelbåt med spant av galvaniserade vinkeljärn, på loftet till uthuset. Båten byggs efter ritningar som Knut har i en amerikans tidning. Tidigt hösten 1902 är ”Bris” klar och lyfts ut genom taket varvid Mosse yttrar de berömda orden.
-Om den seglar bra då har Kapten Holm gjort den men är ho ”uschel” då har ”Mosse” gjort na.

Med hjälp av oxar baxade man ner ”Bris” till sjön och båten seglade mycket bra. Nästa sommar var Knut Holm oslagbar på de lokala regattorna. Han gjorde även utflykter till närliggande kuststäder och tävlade med tanke på att göra sin båt känd i seglarkretsar. Efter att ha seglat ”Bris” en säsong, sålde han den till Edlund i Västervik och började omedelbart bygga en ny. Denna båt hade konstruerats av Gustav Schüssler som var en av dåtidens viktigaste yachtkonstruktörer, en man som delade Knuts syn på båtar och segling. Den andra båten skulle vara 75 kvm ”Bambi” som också visade sig segla mycket bra på regattorna runt om kusterna. Men man måste fråga sig hur Knut kunde bygga en skärgårdskryssare 5 år innan regeln över huvud taget fanns. Förmodligen var det en R-yacht.

De följande åren byggs ”Mayflower” l och 2 på loftet och Knut seglar flitigt med båtarna runt kusterna. Han blir ordförande i Gamleby Segel Sällskap (GSS)1905 och medlem i Kungliga Svenska Segel Sällskapet (KSSS) samma år. Han deltar som en av de tyngsta debattörerna mot Estlander, som var en finsk konstruktör och auktoritet i Svenska Seglarförbundets diskussioner om de nya mätreglerna. Han vet att det finns ett enormt behov av tävlingsbåtar i den yra som den nya typen av segelbåtar hade framkallat.

På strandtomten bredvid hamnen bygger Knut varvet som står färdigt 1908. Beställningarna börjar droppa in direkt, den amerikanska tekniken används även av August Plym i Neglingevarvet, Stockholm, men hans båtar ansågs dyra och dessutom använde Plym utländska material i sina båtar, vilket inte var så populärt på den tiden.

Holms varv lanserar billiga och vackra, snabbseglare. Ganska snart har man den största produktionen i Sverige och det är bara bristen på duktiga snickare som avgör begränsningen. Gamleby Segel Sällskap beställer båtar för utlottning, ett sätt för segelsällskapen att finansiera byggandet av kappseglings dugliga båtar i sällskapets namn som man sålde lotter på. Den överlämnades till lottvinnaren först efter tävlingen som hon var tillverkad för. Grosshandlare Edlund, ordförande i Västerviks Segelsällskap, Knuts gode vän och seglarbroder, beställer också utlottningsbåtar.

En av de första lottbåtarna vanns 1911 av studenten Yngve Holm ifrån Gamleby. Yngve som var Knuts son fick dock inte behålla båten utan den såldes till ’grosshandlare P. Jern i Västervik.

Dessutom köper Västerviks SS med grosshandlare Edlund i spetsen ”Mayflower”, för att med den och med Knut Holm vid rodret försöka vinna den nyligen instiftade skärgårdskryssarpokalen. En pokal som Knut själv hade varit med och lagt till 50 kronor för grundplåten på 2.000 kronor.

Första gången son tävlingen seglas i Bråviken 1911 vinner han pokalen för Västerviks SS. Detta innebär att Knut vid 45 års ålder seglar den snabbaste av de båtar som finns i den nyligen instiftade skärgårdskryssar klassen. Det är lite pinsamt för de rika Stockholms segrarna att landsortens små segelsällskap med sina moderna nybyggnationer totalt utklassar de rika storstads sällskapen de första åren av tävlingens historia.

Han är också en av initiativtagarna till Barösundsträffen. Nu lossnar det rejält för Knut och hans snickare. Runt längs kusterna stod köparna i kö för att fa köpa en båt byggd på Knut Holms varv i Gamleby. Ett hundratal segelyachter byggdes under varvets första l0 år.

Därmed inleddes en storhetstid för Gamlebys segelsocieté, som skulle vara med och driva fram utvecklingen inom segelsporten i mer än fyrtio år.

Snart tar Knuts bägge segeltokiga söner Yngve och Tore över konstruerandet och ritandet av båtarna. Pojkarna som är uppvuxna med varvet är experter redan från början.

En historia berättar Axon, f.d. sjöfartsskribent på en dagstidning i södra länsdelen, han satt en gång under sin studietid i Västervik, nere vid fiskhamnen och tittade på båtar som åkte förbi.

Plötsligt glider det in en otroligt vacker ”kutter” (han kallade den faktisk kutter). Av hela sitt. hjärta ville han segla med, men så fick han höra hur det satt en gubbe som hela tiden skrek och gormade till sina två unga gastar som var i hans egen ålder. Grabbarna sprang som skållade troll över däcket tills alla tamparna var korrekt sträckta och ihoprullade. När grabbarna kommit iland gick han fram och pratade med pojkarna, som man brukade göra på den tiden. Axon berömde båten men frågade hur dom stod ut med att segla med den ”gubbfan”. Han kallade honom faktiskt så. Den äldre av pojkarna svarade då uppgivet, ”-Vi kan inte välja, för det är vår far”

Att vara seglarbarn är inte alltid så lätt. Det var Yngve, som konstruerade ”Bimbi” 1918 och Tore debuterade med 55 kvm ”Mayflower”1919, och 40 kvm ”Sif 1920 (guld vid OS i Antwerpen). Båtar som var mycket lyckade konstruktioner och som skördade stora framgångar i kappseglingar på sin tid.

Yngve och Tore fick från början inte själva signera sina konstruktioner. Utan ritningarna stämplades HOLMS Yachtvarv, Gamleby och ingen vet idag, med säkerhet, vem som ritade vilken båt.

När Tore avlagt sin civilingenjörsexamen vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, så signerades ritningarna av honom då hans titel innebar att konstruktionerna betingade ett högre pris. Ett förfarande som inte var så populärt i landets seglarkretsar.

Yngve som tyckte mycket om att experimentera och sökte gärna de snabba lösningarna. I motsats till Tore, som var lugn och metodisk. Yngve var stolt och bredbröstad, liksom Knut och kunde inte böja sig för de höga herrarna, industrimagnaterna, som kom till Gamleby och talade om hur båtarna skulle se ut.

Ständiga ändringar från beställarna var orsaken ”till gamlebyvarvets dåliga ekonomi, inte som det sägs, Tores bristande ekonomiska sinne. Han var pedantiskt noggrann med kostnadskalkyler och varje nit och färgpyts räknades med, men som sagt, ideliga ändringar från beställarna gjorde att vinsten åts upp. Därför flyttade Yngve i början av tjugotalet upp till Stockholm och blev varvschef på Hästholmsvarvet.

Efter en I tid arrenderar han Norrtälje Yacht- och Motorbåtsvarv. Som han driver tills det brinner ner och han förflyttar sin verksamhet till sin svärfars sommarstuga på Sandhamn. Där han utför service och underhåll på båtar tillsammans med ”rödhåriga” Pettersson från Almvik som han tagit med sig från varvet i Gamleby.

Pettersson startade sedemera eget, varv i Sandhamn och blev en känd kommunalpolitiker där.

Under andra världskriget arrenderar Yngve, Ystads varv och tjänar stora pengar på att reparera minsprängda båtar. Liksom Tore i Gamleby, tvingades Yngve att tillverka minsvepare och så kallade ”fiskebåtar” för Svenska statens räkning. Dessa ”fiskebåtar” var bunkringsbåtar, beställda av Tyskland för att leverera bränsle och proviant till de fartyg som patrullerade den Tyska kusten. Fast det var en god affär för de Svenska småbåtsvarven, så var det inget frivilligt engagemang. De själva och deras familjer fick utstå mycket lidande och trakasserier, med risk för sabotage under den här tiden. Yngve var dock en glad ”garcon” (citat Ulf, hans son) som älskade god mat och dryck. Varje affärsuppgörelse skulle rundas av med en god middag. Yngve kunde äta hur mycket som helst, vilket resulterade i att han fick en kroppshydda med ansenliga mått.

Det sägs att en gång när syster Magda kom på besök från Kalmar, fick Yngve äta tre middagar på raken och avrundade det hela med en nattsmörgås.

Troligtvis är hejdlösa matorgier orsaken till Yngves alltför tidiga bortgång, år 1943. Yngves fru fortsatte att driva varvet efter hans frånfälle men trots hjälp från Tore så gick varvet i konkurs omkring 1947.

Med avsikt har jag utelämnat Yngves sportsliga framgångar och båtar. Dessa återkommer jag till vid ett annat tillfälle. Liksom Tore Holms enorma facit från OS 1920 i Antwerpen och trettio år framåt, genom fem olympiaden, sex olympiska medaljer och flera hundra kappseglingsbåtar.

Jag ska bara säga att Tore tog över Gamleby varvet efter sin far i mitten av trettiotalet och drev varvet fram till 1967. Sen gick det inte kämpa emot plasten längre. En epok gick i graven men minnena och båtarna lever kvar.

av Georg Lowejko