Den bygd, i vilken Gamleby köping är belägen, har varit befolkad sedan urminnes tider. Vi veta detta bl.a. och huvudsakligen genom de fynd från gångna tider, som man då och då gör i jorden.

Ett av de märkligaste föremål, som påträffats i köpingens närhet, upphittades i en grusås omkring år 1910 av en stenhuggare. Det var en vacker, väl bibehållen tveeggad stridsyxa av sten. För att få reda på dess ungefärliga ålder sändes den genom förmedling av dåvarande föreståndaren för folkhögskolan i Gamleby, rektor Hans Hansson, som själv var intresserad arkeolog, till ett museum i Stockholm, där man visste, att experter inom detta område funnos. Av det svar man fick framgick till allas förvåning, att vetenskapsmännen voro överens om, att yxan förskrev sig från tiden omkr. 3000 år f.Kr. d.v.s. var c:a 5000 år gammal. Av olika skäl, främst nog av säkerhetsskäl, återsändes aldrig yxan hit utan införlivades med museets samlingar från denna tidsperiod. Vilket museum detta är, har jag tyvärr ingen kännedom om. Även många andra fynd från stenåldern äro gjorda i Gamleby eller dess närhet.

Från bronsåldern finnas även vackra och värdefulla saker funna i denna bygd. Bland de minnesmärken, som vidare – ehuru från en långt senare tidsperiod – möta oss, är intet märkligare än Gurstensstenen. Professor v. Friesen säger i en intressant artikel om denna sten: ”Vår runsten är för sin tid och sin bygd fullständigt enastående, och överhuvud äga vi blott ett ringa fåtal stenar av denna typ från hela vårt land.” Stenen, som är rest i slutet av 800-talet, är 1,24 m hög och bär runinskrift på tre sidor. Ristningen är gjord med s.k. kortkvistrunor. Enligt ”Svenska runinskrifter” lyder texten:
Sonen fick Kåte Vifridsson smiden Guda-Skägge utförde.
Från sin ursprungliga plats vid ett vägskäl intill ett gravfält i närheten av gården Gursten i Lofta socken flyttades den omkring år 1880 till Nygårds park men blev senare uppställd på sin nuvarande plats utanför folkhögskolan i Gamleby.

Andra minnen från Vikingatiden hava vi i de många forngravar, som finnas i köpingens närhet.
Då man nu vet, att ett gammalt vikinganäste legat längst inne i viken, var med all säkerhet redan vid denna tid den plats, där Gamleby nu ligger, huvudorten för bygdens befolkning. Dit kom man för att idka byteshandel och köpenskap, och här samlades man till ting. Gamleby är en tingsplats, varom bl. annat rester efter domarringar ej långt från köpingen bära vittne.

 

---

Stad på 1200-talet – Förlorar stadsrättigheter och flyttas

Så småningom växte samhället ut, och på 1200-talet (platsen omtalas som stad år 1275) fick det namn, heder och värdighet av stad. Den kallades Västervik, antingen därför att den låg på västra stranden av viken eller också därför, att den låg vid den västligaste av de vikar, som Östersjön här bildar.

Man får dock ej göra sig allt för stora föreställningar om den nya stadens utseende och utsträckning. Mycket tyder på, att den ej utvecklats så som väntat.

Huru som helst – efter ungefär ett och ett halvt sekel togs stadsrättigheterna utan vidare bort.

År 1433 befallde nämligen Erik av Pommern, som då var Sveriges konung, borgarna i Västervik att slå ner sina bopålar närmare havet eller på de ställe, där Västervik nu ligger.

Namnet tog de med sig, och den gamla staden fick under en lång tid heta Gamla Västervik. Sedermera och i församlingens äldsta bevarade kyrkobok av år 1622 hette den Gambla Byn, vilket så småningom övergick till Gamleby. Bilden visar torgen ca 1893.

---

Den gamla kyrkan ersattes av en ny

Av minnen från den tid, då Gamleby var stad, finnes egentligen nu endast den lilla rest, som återstår av gamla kyrkan. Denna byggdes i ”urminnes tid”, dock ej gärna tidigare än på 1100-talet, enär kristendomen först vid denna tid omfattades mera allmänt i vårt land. Kyrkan användes för sitt ändamål omkr. 700 år eller in på 1830-talet, då den nuvarande kyrkan uppfördes.

Egentligen hade det varit församlingens mening att även i fortsättningen använda sin gamla kyrka. Dess inredning befann sig emellertid i ett mycket dåligt skick och behövde en grundlig reparation. För detta ändamål hade man hos en arkitekt i Stockholm beställt och även från honom erhållit ritningar till nya bänkar m.m. Det gällde blott att fatta ett definitivt beslut i denna fråga. Men innan detta sammanträde hölls, fick prästen i församlingen från en grevinna Lewenhaupt, som då ägde och bebodde Åby säteri, ett brev, vari hon uttalade som sin mening, att, eftersom den gamla kyrkan hade en så ”oansenlig belägenhet ”, församlingen borde, i stället för att kosta på en dyrbar reparation på denna, bygga ett nytt tempel på en högt belägen plats, vilken hon i så fall vore villig att gratis ställa till församlingens förfogande. Det var just den plats, där den nya kyrkan nu ligger. Ty så underligt det än kan förefalla oss, fick grevinnan församlingsborna med på sitt förslag. Samma år1829, som ovannämnda skrivelse var avfattad och beslut i saken fattades, började också byggandet av den nya kyrkan. Efter åtta år, således år 1837, stod den färdig och togs efter allt att döma omedelbart i bruk. Ingenting finns, som tyder på , att den gamla mera kom till användning, och det förefaller, som om den lämnats åt sitt öde. Troligen hölls således den sista gudstjänsten i det gamla ärevördiga templet någon gång under det nyss nämnda året 1837.

Av minnen från den gamla kyrkan finnes i den nya bl.a. en f.d. Altartavla, målad av Mag. Wikander 1760, vilken tavla, sedan man förgäves försökt placera den på sin egentliga plats vid altaret, blivit upphängd på ena långväggen ovanför dopfunten. Vidare nu nämnda Dopfunt av kalksten, skänkt till kyrkan 1660, samt en dopskål av tenn, även den från 1600-talet. Av nattvardskärl i bruk ha vi från gamla kyrkan en kalk av silver (helförgylld), troligen från 1300-talet, en Oblatask av silver (oval) från år1705 samt en Patén av silver från 1801. Vid en visitation omkr. år 1930 fann man bakom altaret ett kalkkläde av vitt siden med broderier i guld, troligen från 1700-talet, vilket nu är i bruk. En Håv från 16- eller 1700-talet av skinn med pressat guldmönster är likaledes ännu i bruk. På predikstolen finns originalbandet från år 1705 av Karl Xll:s Bibel samt ett Timglas från 1600-talet. Vi ha också ej mindre än fem gamla ljuskronor, en av gjutet glas från 1700-talet, troligen skänkt av riksdagsman Johannes Andersson från Ullevi, en stor av malm, skänkt år 1667 av generalen Lewenhaupt på Kasimirsborg, två mindre av malm från 1700-talet, av vilka den ena år 1710 skänktes av capitänen E. Boman i Heda och den andra av J.P. Broman, Brogården, samt slutligen en av okänd givare, även den troligen från 1700-talet.

Från den klockstapel, som stod invid den gamla kyrkan, vilken saknade torn, hämtades och upphängdes i den nya kyrkans torn Storklockan, omgjuten 1724 i Stockholm, samt Lillklockan, omgjuten 1772 likaledes i Stockholm.

Av övriga minnen från det gamla templet kan nämnas en Karmstol av ek från 1500-talet, vidare en stor, rund, flatbottnad Mastkorg från 1500-talet, vilken enligt uppgift skulle ha hängt i den gamla kyrkan, som ett tecken på, att samhället en gång i tiden varit en sjö- och stapelstad, samt slutligen flera tunga massiva och kraftigt järnbeslagna kistor av trä, en ”Straffstock” och en del andra föremål, som här ej kan uppräknas.

För att nu återgå till den gamla kyrkan stod den, som fotografier från senare delen av 1860-talet utvisar, tämligen väl bibehållen kvar ännu i omkring 30 år. Då inköptes den av en grosshandlare Cornelius (om vilken mera skall berättas längre fram) för 300 kr och användes under ett tiotal år som spannmålsmagasin. År 1873, då Cornelius hade köpt hela Åby egendom av dåvarande ägaren baron v. Scherin, lät han bryta ner tre av väggarna i den gamla kyrkan för att få tegel till rökstockarna i det nya Åby, vilket han under detta och följande år byggde. Av den gavel, som då återstod, finns nu blott en obetydlig del kvar.

Man bör nog ej klandra köparen, för vad som nu övergick det gamla templet för honom gällde det en god affär. Men man må verkligen förvåna sig över den brist på pietet, som Gamleby församling och andra myndigheter, som hade något att säga i denna sak, vid detta tillfälle visade. Hade kyrkan fått stå kvar och underhållits, hade den nu utan gensägelse varit samhällets förnämsta sevärdhet.
Sedan samhället förlorat sina stadsrättigheter, dröjde det nog ej länge, förrän köpmän och hantverkare med familjer och gesäller enligt konungens påbud lämnade platsen. Det var visserligen ett hårt slag, men samhället förintades ej. Folk möttes här av gammal vana. Seklerna igenom har Gamleby behållit sin ställning som en av vår bygds förnämsta orter, även om man ej under de gångna århundradena kan på visa någon särskild utvecklingsperiod.

---

Gamleby som köping

Gamleby har sedan århundraden tillbaka kallats köping, men några köpingsrättigheter har samhället säkerligen aldrig haft. I gamla tider fingo platser, som ej hade stadsrättigheter, men idkade handel och i mångt och mycket liknade städer, namn av köpingar. Ofta var det så, att en sådan plats var beroende av någon närliggande stad och, som det hette, var köping under den staden, d.v.s. köpmännen i staden voro de enda, som hade rätt att driva köpenskap där. I detta förhållande har Gamleby utan tvivel i gamla tider stått till Västervik. En gammal ”instruktion för ordningsmännen inom Calmar läns köpingar” av år 1812 bestyrker detta. Där heter det nämligen, att ”Magistraten i den stad, under vilken köpingen hörer”, skall inlämna förslag till K.B. angående platsens besättande. Denna ställning skall emellertid, vad Gamleby beträffar, hava upphört omkr. år 1820.

Den blomstrings period, som samhället under de gångna århundradena förgäves väntat på, skulle dock en gång komma. Det skulle komma en tid, då Gamleby åter började växa till och blomstra upp. Denna period inleddes för snart ett sekel sedan och med undantag för vissa tider av stagnation till följd av arbetslöshet av olika orsaker pågår denna utveckling ännu i våra dagar.
Huru det vid denna tid såg ut i och omkring samhället samt hurudana förhållandena då här voro, skall jag nu söka skildra och även ange några av orsakerna till det uppsving, som samtidigt och därefter följde.

---

Miljö, bebyggelse och näringsliv

Efter berättelser av min mor, som var född 1839 och som under större delen av sitt liv bodde i Gamleby, känner jag till ett och annat om hur det var här under hennes ungdomsår.

Några stenlagda gator funnos ännu inte vid denna tid, och landsvägen, som gick mitt igenom köpingen och underhölls dåligt, befann sig ofta i ett miserabelt skick. Det egentliga torget, som låg vid sidan av vägen och på vilket bönderna, sedan de tömt sina lass, gärna stannade med sina oxar, såg mera ut som en gräsvall än som ett torg. Det hände ej så sällan, att en och annan Gamlebybo släppte ut sina grisar att gå och rota där. Då gällde det att ha grinden till Loftagatan stängd, så att inte nassarna helt hastigt försvunno i den omgivande terrängen. Det var nämligen så, att från ”Pölen”-ett litet grönmålat hus, som låg där bokhandeln nu ligger–till huset på andra sidan vägen gick en stor grind, som vintertid stod öppen men under sommaren hade sin uppgift att fylla. Någon gatubelysning fanns inte heller ännu. Detta gjorde att man, om man efter mörkrets inbrott en höstkväll måste gå ett ärende eller ville besöka någon bekant, alltid måste vara försedd med hornlykta – mest för att kunna undvika alla de gyttjehål, som funnos på vägen.

I början på 1870-talet blevo emellertid gatorna stenlagda och en och annan gatulykta kom upp, även om man ej hade så särdeles stor nytta av det mycket sparsamma sken de spredo.
Beträffande bebyggelsen inom samhället kan sägas, att nu, då den gamla kyrkan blott var ruin, dominerade tingshuset. Detta, som uppfördes under åren1827-28 och togs i bruk sistnämnda år, höjde sig över alla andra hus. För övrigt bestod nämligen köpingen blott av ett 30 eller 40-tal små, vanligen envånings träbyggnader, många med gavlarna åt gatan och försedda med halvdörrar. Av dessa kvarstår nu endast ett ringa fåtal- vid torget blott det parti, som ligger mellan Bosslers fastighet och Edströms affär alla andra hus äro antingen ombyggda eller nybyggda. Utefter Hamngatan finnas ännu några av dessa äldsta hus kvar, bl.a. det, som förr kallades Membokrogen. Sitt namn har detta hus fått där av, att befolkningen från Kasimirsborg, som förr hette Mem, alltid vid besök i samhället tog in där. Utmed ån, som slingrade sig tätt intill samhället, låg flera små industrier, som i viss mån satte sin prägel på detta. Längst upp, ovanför fallet och mitt för dammen, där järnvägen nu går fram, låg Liljebergs färgeri. Några år efter det ägaren i början av1870-talet avlidit, exproprierades området av järnvägsbolaget, varefter verksamheten så småningom måste nedläggas och husen rivas. Nedanför fallet låg på ena sidan en kvarn, numera ombyggd och elektrifierad, och på den andra en såg – nuvarande Gamleby Mek. Verkstad. Längre ner, där fru Fl. Tolfs trädgård nu utbreder sig, låg Bloms garveri. Boningshuset, som var uppfört ungefär mitt på tomten, var ett av de största och vackraste tvåvåningsbyggnaderna i Gamleby. Det var den s.k. Brogården, som fått sitt namn efter dess första ägare, Broman. Så följde, tätt efter varandra, Smitterbergs bryggeri, Edlings, sedermera Hederstedts, färgeri och Åmans garveri. Detta senare var beläget strax ovanför Kasimirsborgsbornas brygga, vilken låg mitt emot Membokrogen. Alla dessa industrier äro nu av olika orsaker nedlagda.

Invid kyrkoruinen, där Folkhögskolan m.fl. byggnader nu ligga, utbredde sig kyrkogården med grav kors och ända in på 1870-talet väl vårdade kullar.

I de små affärerna tillhandahölls mest specerier och litet kram. Nästan allt annat köptes på marknaderna. Dessa, som återkommo vår och höst, räckte i tre dagar och voro besökta av köpmän och hantverkare från när och fjärran. I den nuvarande hotellträdgården voro flera rader med bodstånd, vilka sträckte från gatan långt upp i trädgården.(Dessa bod stånd användes under vintern som likbodar). Där rådde ett rörligt och brokigt marknadsliv, och där fanns så gott som allt, vad man önskade köpa. På nöjen var det heller ingen brist. Det var fest- och fridagar för såväl gamla som unga och därför också efterlängtade av alla.

Utanför samhället, där villorna nu ligga med sina vackra planteringar nedanför garpedans, eller där Lugnstugorna klättrat upp för berget, eller på andra sidan ån, där mejeriet och mängden av villor nu vuxit upp, funnos då idel obebyggda och ogästvänliga marker – mest bergknallar, busksnår och stenrös.

Då liksom nu utgick från Gamleby tre stora vägar. Den södra gick till Västervik och Vimmerby. Första sträckan av denna väg upp till kyrkan kallades förr ”Pilgatan”, emedan pilar varit planterade på ömse sidor om vägen. Ännu på 1880-talet stod en del av dessa kvar invid den väldiga stenmur, som då fanns mot gamla kyrkogården. Längst uppe vid portarna, som lågo rätt mycket närmare kyrkan än nu, stodo 6 á 8 stycken skyhöga popplar. Alla dessa gamla träd höggos bort ungefär vid ovan nämnda tidpunkt.

Den andra vägen gick förbi Lugnet och kallades Linköpingsvägen, och den tredje, Loftagatan, fortsatte i nordlig riktning. Strax utanför köpingen, högst uppe i backen, där Westermarks villa nu ligger, stod förr en liten grå stuga, som hette skansen. Backen dit upp hade man stor respekt för, enär den ansågs livsfarlig att färdas utanför vissa tider av året. Efter en svår olyckshändelse där, då en ung guvernant från Kasimirsborg fick sätta livet till, tog brukspatron de Maré på Nygård initiativet till byggandet av den nedre vägen, vilken ännu i dag av äldre gamlebybor kallas ”den nya”.

Hela Gamleby ligger på mark, som ursprungligen tillhört Åby. Denna gård, som hänför sig till den allra äldsta bebyggelsen, hette från början Gammelgård. Då Nygård för omkr. 500 år sedan uppfördes, erhöll det enligt sägnen sitt namn som motsats till Gammelgård. Denna gård (Gammelgård) har en gång i tiden tillhört Bo Jonsson-Grip, och efter hans död lär hans änka ha bott kvar där under sin återstående livstid. Vid vilken tid och av vilken orsak namnet Gammelgård utbyttes mot Åby är ej bekant. De kyrkböcker, som möjligen skulle kunna lämna svar på dessa frågor, äro förkomna. På 1820-talet bodde, som vi förut hört, en grevinna Lewenhaupt där, och 40 år senare ägdes gården av en baron Schwerin, Själva säteriet, som huvudbyggnaden kallades, hade emellertid då ett mycket anspråkslösare utseende än det nuvarande Åby, vilket, efter ritningar av en stockholmsarkitekt, uppfördes 1873-74 efter det att hela godset då hade inköpts av grosshandlare H. Cornelius i Gamleby. Då denna man genom sin verksamhet här kom att få en mycket stor betydelse för samhällets utveckling, måste här några ord särskilt ägnas honom.

---

Henrik Cornelius och hans insatser för Gamleby

Henrik Cornelius, som var född i Tuna 1819, kom vid 27 års ålder, således 1846, från Hjorted till Gamleby. Här satte han upp en liten affär i ett anspråkslöst hus strax ovanför den fastighet, som sedermera blev provinsialläkarens bostad. Cornelius var en ovanligt affärsbegåvad man. Samtidigt med att han skötte sin egen handel, åtog han sig att för en exportfirma i Västervik i Gamleby och närgränsande socknar uppköpa säd och virke, som direkt från Gamleby hamn skulle gå till köpare i England och Tyskland. Han insåg tydligen rätt snart, att denna affär lönade sig bra, ty så många år hade ej gått, förrän han sade upp sitt kontrakt med sin huvudman i Västervik och började köpa och sälja för egen räkning. Han hade framgång i sitt företag, slog igen sin gamla butik, inköpte huset ”N:r 2” (hörnhuset nedanför hotellet), byggde om detta och inredde nedre våningen till kontor och hade den övre till bostad. Rörelsen utvidgades alltmer och gav ökade vinster, och efter 12 á 15 år var Cornelius en mycket välbärgad man. Brädgården växte i omfång, två stora sädesmagasin uppfördes nere vid ån, ett skeppsvarv byggdes, och flera stora fartyg löpte under årens lopp av stapeln, han köpte skog på rot för egen avverkning, satte upp sågverk o.s.v. Affären växte mer och mer, troligen kunde redan nu de anställda räknas i hundratal. Det var nu, omkr. 1870, som Hagaområdet och Lugnet började bebyggas. Så gott som alla, som uppförde egna hem där, hade anställning hos Cornelius. Så fortgick det flera decennier under hans kloka och kraftfulla ledning, och då han 1886 avled, efterlämnade han en för sin tid mycket stor förmögenhet.

Det nya Åby, som uppfördes på den plats, där det gamla stått, är, som vi vet, ett mycket vackert och ståtligt hus. Samtidigt som detta uppfördes, nedrevos de flygelbyggnader, som stodo på var sin sida om gången ner till landsvägen. Hela området mellan Åby och vägen förvandlade sedan Cornelius till en stor vacker park, som ännu långt efter hans död var en prydnad för vårt samhälle.

Henrik Cornelius, som icke blott under en hård tid gav arbete och bröd åt hundratals människor här utan även samtidigt lade en fast grund för en affärsrörelse, som under närmare ett halvt sekel efter hans död till samhällets fromma var befolkningens största arbetsgivare, har utan gensägelse därigenom mer än någon annan bidragit till Gamleby köpings utveckling och dess inbyggares välstånd.

Vad kommunikationerna angår voro dessa, vid den tid det här är fråga om, synnerligen dåliga. Sämst var det ställt med förbindelserna inåt landet. Den, som ej hade egna hästar, måste för längre resor använda sig av den stora och tunga, vanligen av två par hästar dragna diligensen, som fraktade resande och post. Att under hösten färdas en längre sträcka på de krokiga, backiga och då ofta bottenlösa vägarna var sannerligen ingen lustresa.

År 1864 kom den första lilla ångbåten ”Gamleby” hit, och den skulle gå i trafik mellan Gamleby och Västervik samt till andra närliggande hamnar. Det var ju en god början och gladde säkerligen alla. Något tiotal år därefter ersattes denna av en ny, större ”gamlebybåt”, vilken en gång i månaden gick ända till Stockholm. Det var början till den reguljära ångbåtsförbindelse, som vi längre fram fick dit. Men alltjämt voro resemöjligheterna och behovet att resa så ringa, att de flesta människor under hela sitt liv ej kom så särdeles långt utanför sin födelseort.

Emellertid började på 1870-talet rykten gå om att det var planer på att bygga en järnväg, varigenom daglig förbindelse skulle erhållas ej blott med Västervik utan, vad viktigare var, med stambanan genom Östergötland. Så småningom blev också den efterlängtade järnvägen verklighet, och år 1878 invigdes den av konung Oscar den andre själv.

Därmed hade en ny epok i Gamleby köpings historia tagit sin början.

---

Skolväsendet

Ordnat skolväsende fanns tidigt i Gamleby, efter det att danskarna år 1667 brände ner staden Västervik och invånarna fick ta sin tillflykt i den gamla staden ordnades det undervisning för barnen i klockargården mittemot kyrkan. År 1686 lades skolan ner sedan många flyttat tillbaka till Västervik, undervisningen var därefter sporadisk men 1804 utsågs en korpral Johan Rundberg till barnalärare han efterträddes efter fyra år av Petter Lundholm från Lofta. År 1822 fick skolmästaren flytta in i klockaregården. I början av 1800-talet fanns det fyra skolrotar med ambulerande lärare i Casimirsborg, Baggetorp, Baldersrum och vid Gamleby kyrka.

År 1840 infördes obligatorisk folkskola. År 1855 kom klockaren och organisten Nicolaus Magnus Svensson utbildad folkskollärare till Gamleby, han efterträddes av sin son Gustav Svensson.

Angående skolväsendet kan nämnas, att någon folkskola aldrig funnits inom själva köpingens område. Kyrkrotens skola, uppförd vid 1800-talets mitt, låg uppe vid kyrkan.

Alldeles utan skola var dock inte samhället under den tid denna skildring närmast omfattar. Genom medel, som skänkts av den för sitt filantropiska intresse över hela vårt land kända prinsessan Eugeni, en dotter till Oscar I, hade ”Fruntimmersföreningen” i Gamleby blivit i tillfälle att upprätta en skola där. Av olika skäl kunde emellertid blott en del av köpingens barn mottagas i skolan, och då eleverna till största delen utgjordes av flickor, kallades skolan allmänt för ”Flickskolan”. Efter några årtionden upphörde dock undervisningen i de vanliga skolämnena, och under rätt många år blev det nu blott en handarbetsskola för flickor. Då detta ämne sedermera blev upptaget på den egentliga folkskolans schema, fanns det ingen anledning att längre fortsätta med den gamla handarbetsskolan, varför även denna nedlades. Samtliga köpingens barn går således nu i den egentliga folkskolan. Denna har sedan år 1916 sina lokaler på Åby. Firman Cornelius hade nämligen året förut utbjudit själva huvudbyggnaden jämte parken och ett intill denna liggande relativt stort jordområde till salu. Då frågan om uppförande av ett nytt, tidsenligt folkskolehus för kyrkroten just då var brännande, inköpte Gamleby kommun Åby jämte nyss nämnda område för att använda byggnaden till skola. Köpeskillingen var 50.000:- kronor. De stora förändringar, som, efter ritningar av expert på skolhusbyggen, måste göras invändigt, gick till ungefär samma belopp. Därmed var kyrkrotens och därmed också köpingens skolbyggnadsfråga löst åtminstone för några årtionden framåt.
Titta gärna på sidorna med Folkskolor i Tjust.

Vykort på Gamleby nya kyrka samt Folkskolan.
Kortet är skickat till Fröken Gerda Nilsson, Jakobslund, Björksfors på Gerda-dagen år 1903, från vänner i Himmelsrum, Gamleby.

Gården i Himmelsrum donerades år 1981 till hembygdsföreningen och fungerar nu som sommar-hembygdsgård.

År 1898 förlades Norra Kalmar läns folkhögskola och lantmannaskola till Gamleby. Den betydelse detta innebär för samhället kan säkerligen ej överskattas. Ett par hundra ungdomar från när och fjärran besöker årligen dessa skolor och sätter i viss mån sin prägel på samhället.

---

Nöjes- och sällskapslivet

Man kan ej utan skäl undra, vad människorna för cirka 70 á 80 år sedan roade man sig med detta lilla samhälle. Tillfällena till förströelser voro givetvis ej så många, men alldeles utan nöjen var man ej. Amatörer från köpingen spelade ofta och gärna sällskapsteater, man anordnade soaréer och andra tillställningar i välgörande syfte. Ofta höll man till på hotellet, men under 1800-talet ställde häradshövdingen i Tjust, som då bodde i Västervik, ibland tingshussalen jämte något angränsande rum till förfogande. Den vänligheten uppskattades livligt, ty större och vackrare lokal stod ej att tillgå.

Musikutövare av olika slag, naturligtvis ej alltid stjärnartister, kuskade land och rike omkring, och en och annan hittade vägen hit och förnöjde Gamlebyborna med sina prestationer.

Den naturskönaste och vackraste platsen i köpingens närhet var Brunnsängen, som Ekängen då hette. Dit vandrade man gärna vackra söndagseftermiddagar under sommaren, och mycket folk brukade då ströva omkring i skuggan av de lummiga ekarna mellan landsvägen och viken. Under 1850- och 60-talet var det ej ovanligt, att man drack brunn, ty vattnet i den lilla källan där ute var mycket järnhaltigt. I brunnssalongen, som enligt uppgift var byggd av brukspatron de Maré, samlades ungdomen ibland en lördags- eller söndagskväll och tog sig en svängom till tonerna från ett enradigt handklaver.

Ett mycket uppskattat nöje var att på en dag göra lustresa ut till skärgården med någon liten ångare, som för detta ändamål kommit hit upp. Det var antingen ”Loftahammar”, ”Syrsan” eller ”Najaden”, som man då, vanligen i stort sällskap, embarkerade. Oftast gick färden till Källvik. Att med ett per smörgåsar i fickan få vara med på en sådan utflykt, var för en äventyrslysten pojke, som förut just ingenting sett av världen, en upplevelse, som han aldrig skall glömma.

Gamleby Segelsällskap, som bildades 1880, vann redan från början stor tillslutning och var dessutom ett mycket populärt sällskap. Det blev rätt snart vanligt, att såväl aktiva som passiva medlemmar, många med damer, varje år en sensommar samlades vid Ullevi ö för att deltaga i eller blott åse dagens kappsegling. Efter denna åt man så middag med prisutdelning m.m. Allt detta kände de hemmavarande gamlebyborna väl till, och då det började skymma den dagen samlades många, både gamla och unga, på Loftagatan, varifrån man hade fri utsikt över hela inre viken. Man visste, vad som komma skulle och ville gärna vara med från början. Äntligen stack den första båten, som förut varit skymd av Gundelholmen, fram, och snart var hela eskadern synlig. Samtliga båtar voro rikt eklärerade med kulörta lyktor. När var båt slutligen funnit sin boj, och besättningen kommit i land, sköt plötsligt, från en i viken ankrad pråm, den första raketen till väders. Fyrverkeriet, det efterlängtade, hade börjat. Under handklappningar och glada tillrop fortsatte detta till dess ett dånande kanonskott tillkännagav, att man ingenting mera hade att bjuda på för denna gång.

Ungefär vid den tiden samlades båtägare och besättningar med damer på hotellet – eller kanske på något annat ställe – till en kollation för att åter dryfta dagens händelse och därefter med liv och lust tråda dansen till långt fram på småtimmarna.

Gamleby Segelsällskaps regatta för det året, som begåtts på traditionsenligt sätt, var till ända.

---

Utveckling mot municipalsamhälle

I början på 1850-talet fick Gamleby apotek (filial till apoteket i Västervik), och några år senare blev provinsialläkaren stationerad här. Vid denna tid, 1855, öppnades också ett postkontor i Gamleby. Den första veterinären (länsveterinären) fick samhället 1865, och samma år öppnades här också telegrafstation. (Denna senare indrogs i mitten på 1930-talet).
Gamleby Sparbank grundades 1875, och Gamleby Folkbank, som sedermera uppgick i en affärsbank, kom till 1898. Utom sparbanken har samhället, då detta skrives, två affärsbanker.
År 1876 kom en kungl. förordning enligt vilken den brand- byggnads- och hälsovårdsstadga, som gällde i stad, skulle i tillämpliga delar f.o.m. 1877 också gälla i Gamleby köping. Platsen fick härmed en ordnad styrelse.

De första telefonledningarna började byggas 1885, och tio år därefter kom de första elektriska lamporna upp.

Enär köpingen icke utgjort egen kommun utan haft kyrka, skola och fattigvård gemensamt med Gamleby församling, blev samhället, enl. lagen av år 1898 om kommunalstyrelsen på landet, år 1899 municipalsamhälle. Dess officiella namn är nu Gamleby köpings municipalsamhälle.

---

Utvecklingen under 1900-talets första hälft

År 1903 grundades Holms Yachtvarv,   en industri, som under de gångna åren alltmer utvidgat sin verksamhet och erbjudit arbetsmöjligheter för många. Där ritas och byggas båtar, vilka genom sin konstruktion och sina seglaregenskaper gjort detta varv känt och aktat icke blott i seglarkretsar överallt i Sverige utan även bland seglarna långt utanför vårt lands gränser.

Ett för utvecklingen viktigt steg togs, då år 1911 beslut fattades och överenskommelse med Västerviks stad träffades om inköp av hotellet samt de jordar, som sedan gammalt tillhört denna stad. Gamleby frigjorde sig därmed från det beroende, den hämsko samt det osäkerhetstillstånd, som detta förhållande i många avseende utgjort.

Ett annat märkesår i Gamleby historia är 1918. Då inkorporerades nämligen de på båda sidor om köpingen i liggande villaområdena jämte järnvägsstationen, varigenom samhällets omfång och invånarantal mer än fördubblades.

Strax före midsommar 1920 inträffade en händelse, som förorsakade stora ekonomiska förluster samtidigt som flera familjer förlorade sina hem. Då nedbrann nämligen H. Cornelius stora brädgård, och samma öde övergick också några i närheten liggande boningshus. På förmiddagen, då elden utbröt, rådde ostlig vind, varför samhället givetvis var starkt hotat, och man fruktade under några timmar det värsta. Fram på eftermiddagen gick emellertid vinden över till västlig, situationen förbättrades, och mot kvällen var faran för köpingen över.

Verkningarna av denna olycka märktes dock länge, och ännu i dag talar man då och då om den stora brädgårdsbranden 1920.

Det dröjde ända till år 1928 innan Gamleby fick vatten- och avloppsledningar. Med detta blev äntligen ett gammalt önskemål tillgodosett.

Åren 1935 och 1936 utfördes stora arbeten nere vid hamnen. Kajen förlängdes väsentligt, och det pålades utefter hela sträckan ner till berggrunden på 20 m. djup. Långkajen är nu, utom piren, 150 meter. Vidare muddrades invid och utanför kajen, så att djupet är i det närmaste 20 fot.

Arbetet, som kostnadsberäknats till 242.000:- kr., utfördes för 215.000:- kr. I statsbidrag erhölls 143.000:- kr. Ej mindre än 1868 pålar nedslogos, och då dessa i medeltal voro 20 meter långa utgjorde deras gemensamma längd nära tre och trekvarts mil. Det kan också nämnas, att 33.670 kbm. jord muddrades upp.

Då det finns goda upplagsplatser nere vid hamnen, är denna således väl rustad, och man hoppas nu, att det uppsving, som de senaste åren efterträtt 1940-talets relativa lugn, skall fortsätta, så att de möjligheter, som stå till buds, komma till sin rätt och utnyttjas i allt större utsträckning.

Ungefär 30 år efter den första inkorporeringen, således 1948, utökades köpingen såväl till ytinnehåll som folkmängd högst väsentligt. Då införlivades nämligen med municipalsamhället genom en ny inkorporering hela Åby och Hammars gårdar, vissa delar av egendomarna Härstad och Erneberg. Bl.a. hör Ålderdomshemmet nu till köpingen vidare Eldslösa och Högsby samt slutligen en mindre del av Valstad (villorna i Ekängen). Invånarantalet är nu ungefär 1500, d.v.s. hälften av hela socknens folkmängd.

Slutligen kan här nämnas, att enl. kungl. Maj:ts beslut 1950 skall Gamleby, Lofta och Odensvi socknar från den 1 jan. 1952 utgöra en ”Storkommun” med namnet Gamleby. Sammanträden med de olika socknarnas representanter skall enl. överenskommelse dem emellan hållas i Gamleby, vilket sålunda räknas som storkommunens huvudort.

Och så till sist – vad som varit viktigare än allt annat – det har inom vårt samhälle under denna period funnits dugande och ansvarskännande män och kvinnor, vilka var och en på sitt håll – i styrelser och nämnder, på kontor och verkstad i hem och skola – målmedvetet strävat för sitt eget och sitt samhälles bästa, personer med stort anseende icke blott här utan vida omkring i bygden och vilka städse i råd och dåd syftat till detta samhälles utveckling och välstånd.

Så som här blivit skildrat, har Gamleby köpings öden i huvudsak gestaltat sig. Vad kommande tider bär i sitt sköte är förborgat för oss, men det är vår varma förhoppning, att vårt samhälle, trots den oro och det osäkerhetstillstånd, som kännetecknande för vår tid, måtte gå en ljus och lycklig framtid till mötes.